Efter en stormig och sömnlös natt vaknade Meya och såg på klockan som hänger på väggen och tickar. Tio i sex på morgonen visade den. Hjärnan vaknade direkt och Meya kom snabbt upp på fötterna. Hon började ruska och skaka Eina som låg i sängen bredvid.
- Vad är det?
Eina stönade men öppnade ögonen sakta.
- Klockan är bara kvart över fem, jag har en kvart till att sova, vi kan prata då! fortsatte Eina.
Meya fortsatte att skaka henne. Till slut drog hon upp Eina från sägen och släpade fram henne till klockan.
- Eina, kolla! Kolla på klockan, den är snart fem i sex! Vi har försovit oss igen, husbonden kommer inte bli glad!
Genast blev Eina klarvaken. Nu skyndade sig båda att byta om till sina arbetskläder och drog på sina träskor. Sedan satte dom full fart mot ladan. Eina satte sig för att mjölka kon Rosa medans Meya gick för att mata grisen, hästen, geten och hönsen. Eftersom Meya hade det lättaste jobbet och blev klar först sprang hon över det fortfarande blöta gruset efter stormen för att komma till huset. Eftersom att det gamla gråbruna trägolvet bakom den gamla gnisslande ytterdörren knarrade fick hon smyga för att inte någon skulle vakna. Igentligen var hon inte duktig på att laga frukostgröten, men Eina var inte klar än så hon fick börja sålänge. Köket var litet. En liten brasa för att laga maten på, en låda att ha redskapen till maten och den få mat dom hade i och intryckt i det ena hörnet fanns ett slitet gammalt bord med en sliten, hård träsoffa och några stolar till. Men bordet, stolarna och den gamla slitna soffan var bara till för familjen. Pigorna och drängarna fick nöjt äta på golvet, oftast inte i köket ens. Eftersom enligt husbonden förstörde det familjens matro, och det var deras enda tillfällen då alla var samlade. Barnen eller frun i huset vågade aldrig säga emot i rädslan av att få sig en lusing.
Eina kom rusande in i köket och tog över gröten. Meya gick då till barnkammaren och väckte dom små barnen. Dem flesta barnen vaknade direkt, men den lilla blonda flickan Fanny fortsatte sova. Meya skickade ner dom 5 vakna barnen för att äta sin frukost och fortsatte försöka väcka Fanny. Inne i sitt huvud föreställde sig hon hur hon fick sitt straff av husbonden. Nej, det ville hon inte, alltså måste hon ta igen tiden hon försovit sig.
- Fanny, Fanny-gumman... Du, du måste vakna nu. Fanny, är du vaken?
Fanny mumlade något oförståeligt och vände sig om, så hon nu låg med ryggen mot Meya. Meya fortsatte att försöka väcka den lille sovande flickan. Helt oväntat satte sig Fanny rakt upp i sängen med sina blåa ögon stirrande in i Meyas bruna och var med ens klarvaken.
- Men vad är det jag ska vakna för, Meya-dockan?
Meya-dockan var ett smeknamn Fanny kommit på som nu alla barnen kallade henne. Det enda namn Meya kommer ihåg att barnen kallat henne av denna tiden som piga här på gården. Eller, iallfall av småbarnen blev hon kallad sitt smeknamn. Familjen hade ju även en äldre son, Melker. En ungkarl som tyckte väldigt mycket om sina småsyskon och skulle göra allt för dom. Melker var 3 år äldre än Meya och var en redig charmör. Hans guldbruna ögon var som en diamant för alla kvinnor i hans närhet och hans lockiga, ljusbruna hår var silkeslent och doftade ljuvligt. Redan sen första dagen Meya kom till gården har hon varit förtjust i Melker och med tiden har hennes dröm blivit att någon gång gifta sig med honom och bilda en alldeles egen familj. Meya skulle allt ta hand om sina barn, och inte skaffa för många så hon inte hade råd och var tvungen att skicka iväg sitt barn för att bli piga eller dräng i någon helt okänd familj. Hennes barn skulle få uppleva allt det där som inte hon hade ens haft tid att tänka på pågrund av allt arbete.
Meya drog upp Fanny ur sängen och tog med henne ner för vindstegen och in i köket. Hon hörde att frun i huset också hade vaknat och drog sig med tunga steg mot köket. Eina klängde snabbt upp gröt på två tallrikar och gav den ena till lille Fanny som otåligt väntade och den andra satte hon på frun Marias plats. När Maria kommit och satt sig på sin plats och börjat äta gick Eina och Meya ut på gården för att ta hand om djuren. När dom stängt den blåslitna dörren gick dom ner för den lilla trappan som ledde ner till gården. Meya vände sig helt plötsligt om så hon hade huset framför sig. Ett ganska stort hus, faktiskt. Ett gammalt blåmurket trähus som hade en undervåning och sen en vind, som familjen använde som barnkammare. På höger sida om huset fanns det en grusväg och näst bredvid den en åker. Om Meya följde grusvägen till höger skulle hon först komma till familjen Nordberg och sen efter några kilometer till skulle man komma in till staden. På vänster håll låg det var det inte inte en gård förens ungefär 5 kilometer, det hade Melker berättat för Meya för många år sedan. Eina ropade och Meya drog sig hastigt dit. Den lilla ladan som låg mittemot huset hade varit rödmålad men nu såg man knappt den röda färgen, ladan med det läckande taket var nu mer grå, trägrå. Utan dörr kunde det såklart bli kallt för dom djuren som bodde där, men husbonden hade tryckt ihop djuren så tätt att dom värmde varann.
- Meya, du borde sluta dagdrömma och börja hjälpa till här, om du någonsin vill träffa din kära familj igen måste du kämpa!
Båset där kon Rosa stod i var redan mockat. Meya log för sig själv och visste direkt vem som hade gjort det. Såklart måste det vara Melker. Tankarna fyllde huvudet när hon gick för att hämta en pall och en hink. Hon satte sig på plats för att mjölka Rosa. Men hon hade inte fokuset på mjölkningen, inte alls. Alla hennes tankar var om hennes förra liv, som på den senaste tiden inte ens verkat verkligt. Som om allting bara varit en tanke, en dröm. Men så kan det inte vara, Meya kommer så väl ihåg när hon var liten, ungefär 8 år, och fick reda på att hon inte kunde bo kvar hos sin familj. Eller riktigt så var det ju inte, Meyas mor Hellen hade inte berättat hur länge Meya skulle stanna, så hon hade bara trott att hon skulle på besök. Hon kommer illa väl ihåg hur alla hennes syskon hade sprungit efter den vagnen med en stor svart häst som kommit för att hämta henne.
Mjölkningen var klar så Meya och Eina hjälptes åt att bära den fulla mjölkspannen och gick tillbaka till huset igen. Meya studerade Eina, något hon aldrig hade gjort förut. Hon hade aldrig lagt märke till hennes otroligt ljusblå ögon som alltid var glada och uppmuntrande. Eina hade riktigt mörkbrunt hår, nästan svart, som var glänsande fyllt med stora lockar.
- Hur hamnade du på gården? undrade Meya helt utan förvarning.
Först stelnade Eina till och hennes leende på läpparna försvann. Men i nästa sekund var hon som vanligt igen och log brett.
- Ackja, fråga den som vet. Allt jag vet är att mina föräldrar inte ville ha mig mer. Sen bodde jag i många olika familjer, där jag fick jobba. Sen kom jag hit när jag var runt 5, eller kanske 6... Sen har jag bott och jobbat på den här gården sen dess. Varför vill du veta det Meya?
Meya tänkte. Hon visste inte varför hon hade frågat. Så istället för att svara Eina öppnade hon dörren och höll upp den för Eina och bugade sig djupt, som en riktig gentleman. Eina neg och tog sedan ett kliv in i huset. Sen hamnade dom i ett riktigt skrattanfall. Med mjölkspannen mellan dom gick dom fnissande in i köket. Där satt husbonden Karl, Fru Maria och en för Meya alldeles främmande man.
- Eina, ta och sätt dig här! röt Karl.
- Jag tänkte hjälpa Meya med brödet, det är mycket jobb och skulle gå fortare med två, jag kan komma senare väl? sa Eina.
Karl reste sig och gick fram till Eina. Tog ett hårt, stadigt grepp om hennes arm så att hon tappade greppet om hinken. Mycket av mjölken kom ut på golvet och stackars Meya fick rädda det hon kunde. Eina slängdes ner på stolen men log fortfarande, den flickan visade nog aldrig om hon var ledsen eller sur. Karl, Maria och den främmande mannen började diskutera. Mannen hade en lätt brytning, men var väldigt stilig. Mörkblont hår som var bakåtdraget och en lika blond mustasch. Med lika klarblåa ögon som Eina och en smal men muskulös kropp, såg han inte för gammal ut. Maria harklade sig mitt i allt detta prat och det blev knäpptyst.
- Meya, skulle du vilja gå och kolla till barnen?
Meya neg och gick upp till dom små barnen på vindsloftet. Barnen ville direkt höra en saga, men eftersom att familjen inte hade råd med att köpa riktiga böcker, hittade Meya på allting, varje gång. Hela kvällen satt hon där, eftersom man tydligt kunde höra hur dom pratade där nere, och inte ville Meya störa. När barnen somnat och Meya lagt sig till rätta på golvet nedanför Fannys säng för att somna hon med, hörde hon steg. Ögonen slogs upp direkt igen av att någon kom upp för den gamla lätt lutade stegen som ledde upp till vindsloftet. Snabbt skådades Eina på loftet. Meya kom snabbt upp på fötter och gick fram till Eina som såg skräckslagen ut. Eina tog tag i Meyas hand och så gick dom båda ner för stegen. Meya hann precis se att Karl och den främmande mannen satt kvar vid köksbordet och drack brännvin innan Eina drog med henne ut mot deras lille stuga. Där ute regnade det rejält och Meya försökte överrösta regnet och skrika på Eina att förklara vad som hänt, men hon ignorerade och fortsatte gå. När dom dragit igen dörren till deras lille stuga som igentligen var en gammal vedbod, stannade Eina äntligen.
- Eina, vad är det som har hänt? frågade Meya oroligt.
Eina började röra sig snabbt igen och drog fram alla Meya’s få saker.
- Men flicka lilla, vad håller du på med? Vad du ska du med mina saker till?
Meya tog tag i Eina’s arm och såg henne rakt in i ögonen. Dom var tårfyllda och långsamt satte sig Eina på sängkanten. Meya satte sig bredvid och frågade ännu en gång vad som hänt. Eina lutade sig mot Meya’s axel och började smått gråta. Meya tog tag om henne med sina små, klena armar och vaggade henne långsamt i sin famn. Efter en tyst minut drog sig Eina tillbaka och torkade tårarna.
- Det är inte jag som ska ha sakerna, förklarade Eina. Det är du.
Meya blev förvånad. Vad skulle hon ha sina saker till?
- Jag måste gå nu, Meya. Men du måste lova mig att du lämnar gården snarast, det kommer bli för svårt för dig annars. Ge dig av till staden där du kan skaffa dig ett jobb och få ett alldeles vanligt liv. Sen kan du söka upp din familj och bo med dom. Meya, lova mig det, och ställ inga frågor, för det finns inga svar. Vi kommer ses igen, det ska jag se till, jag lovar.
Meya stirrade på Eina med öppen mun och följde henne när hon packade ihop sina egna grejer i en liten, liten gammal portfölj. Meya’s ögon följde hur Eina tog sina sista steg ut ur stugan och därefter försvann.
Det hade varit en svår natt för Meya att sova, eftersom varje gång hon stängt sina ögon, hade minnen med Eina dykit upp. Morgonen fortsatte som vanligt, fast det var inte riktigt som vanligt. Eina var borta och någon var tvungen att sköta hennes gamla sysslor också, Meya. Det blev dubbelt så mycket arbete, mer än vad någon skulle klara av. När hon gick ner till sjön för att tvätta, kom Karl ner mot henne med snabbt steg. Strax därefter kom Maria springande och försökte få stop på honom, men han bara slog bort henne som en irriterande fluga. Slaget från den utarbetade knytnäven var hårt och det sved till. Meya ramlade omkull men Karl drog upp henne igen.
- Jobba fortare, sluta slöa! Du är inte här för att sova, du ska arbeta och du skall göra det fort.
Maria såg orolig ut där Karl stod och höll i Meya med ett hårt grepp, redo att slå till igen. Men så blev det inte, han släppte istället taget om henne helt och drog sig snabbt tillbaka till huset med Maria kort efter honom. Nu förstod Meya vad Eina hade pratat om, hon måste till staden, idag.
Vid lunch, när Meya hade gjort sina förmiddagssysslor, drog hon ner alla sina saker som Eina tagit fram åt henne kvällen innan i en liten påse. Eftersom familjen åt lunch, hade hon ingen oro att bli upptäckt. Men väl när hon kommit ut på grusstigen som skulle leda henne till staden, såg hon sig inte om och lade då inte märke till att hon hade någon efter sig. Melker studerade Meya oroligt.
- Vart ska du? frågade han med en aning ledsamt knyst.
Meya hoppade till av rädsla.
- Melker...
Meya skrattade till, ett tyst, kort tillgjort skratt.
- Jag skall bara gå på en liten promenad, jag kommer tillbaka, log Meya.
- Med din påse och alla dina saker?
Meya tittade generat ner i marken och visste inte vad hon skulle svara.
- Om det nu inte är något speciellt med din lille utflykt, låt mig då få följa med dig.
Meya var precis på att protestera.
- Det vore ett nöje, Ms. Frank.
Meya suckade, vad skulle hon nu säga? Hon kunde bara nicka och låta Melker själv komma på att hon inte alls skulle på en promenad, iallafall inte på en vanlig promenad. När dom gick på den gamla grusvägen var det alldeles tyst omkring dom. Allt som hördes vad fåglarna som kvittrade och deras träskor som trycktes mot gruset. Där gick dom, alldeles tysta, Meya som kollade ner i marken av genering och då och då viftade bort osynligt smuts från sin kjol och Melker som gick helt lungt, nästan två huvuden längre än Meya, med sina händer i framfickorna på dom knälånga bruna shortsen och sina otroligt muskulösa armar och breda axlar.
- Du vet väl att jag vet vart du ska?
Melker stannade och tittade Meya i ögonen som också stannat och tittat på honom förvånat.
- Man går inte på en vanlig promenad såhär långt in i skogen. Snart är vi vid nästa gård, och därefter kommer staden. Jag vet att du tänker sticka, och jag kan inte hindra dig.
Meya tänkte först säga emot, att hon inte alls skulle rymma till staden, men sen märkte hon pågrund av Melkers ögonglimt att han inte skämtade, han visste att hon skulle till staden.
- Följ med mig, sade då Meya och tog ett steg närmare Melker.
Melker skakade på huvudet sakta.
-Följ med mig, sa Meya ännu en gång och tog ett till steg närmare Melker så dom stod tätt emot varandra.
- Nej Meya, nej, jag kan inte. Jag måste ta hand om gården, barnen och mor. Far har inte mått så bra på sistone, och mor’s feber och hosta blir bara värre.
Melker lade sina händer på Meya’s axlar och kysste henne i pannan. Sedan vände han sig om och gick tillbaka mot gården. Inne i Meya’s huvud repeterades Eina’s ord ``Ge dig av till staden och där kan du skaffa dig ett jobb, och få ett alldeles vanligt liv. Sen kan du söka upp din familj och bo med dom, Meya, lova mig det, och ställ inga frågor, för det finns inga svar´´, samtidigt ville Meya springa efter Melker och gå tillbaka med honom till gården, men hon måste göra det som måste göras! Och hon måste hitta sin familj, mest för att träffa Rosaline, som varit så liten när allting hände. Meya vände sig om och fortsatte sin långa vandring, emellanåt stannade hon och åt en bit av det torra brödet hon sparat så länge, och en liten, liten kant av den gamla osten hon lyckats norpa åt sig för en lång tid sedan. Solen kom längre och längre ner och fötterna värkte. Timmarna gick och när månen stod som högst på himlen såg Meya ett lysande skimmer bakom en kulle. Staden, tänkte Meya och log som aldrig förr. Hon sprang allt vad hon kunde mot det, och brydde sig inte alls om värken i fötterna längre. Där hon stod, högst upp på kullen och hade hela staden framför sig. Där var helt öde men det spelades hög musik från ett hus och det lyste från fönstren. Dörren till det tvåvåniga trähuset öppnades och en gammal man kom ut. Han sjöng någon visa Meya inte kände igen, men i vilket fall som helst sprang hon ner mot honom. Med andan i halsen kom Meya fram till den okände mannen.
- Goddag, Mr..?
Mannen glodde på Meya som om han hade sett spöke. Helt plötsligt bugade han sig djupt och svarade.
- Nilsen. Mr. Nilsen.
Meya log av lycka.
- Trevligt att råkas, Mr. Nilsen. Jag heter Meya, Meya Frank.
- Goddag Ms. Frank, vad kan jag göra för en sådan här vacker ung tös mitt i natten?
- Jag undrar om jag skulle få göra det besväret att be om hjälp att få tag på en sovplats, endast resten av natten, sir?
Mr. Nilsen visade med sin vänstra arm mot Meya att hon skulle kroka hans arm och följa honom. Mr. Nilsen hade grått hår och en stor svart hatt på det. Hans kläder var förtjusande så Meya gissade på att han kom från en rik familj. Dom vandrade igenom en stor del av staden och Mr. Nilsen visade henne till en herrgård. Det trevåniga vita huset låg mitt i en stor trädgård. Mr. Nilsen tryckte upp grindarna i den stora, vita tegelmuren som omringade huset. Det gick en grusgång med välklippta rosenbuskar på sidorna upp till husets dörr. När dom gick upp för den lilla trappan som ledde upp till dörren, öppnades den plötsligt av en kvinna i svart klänning och vitt förkläde. Hennes hår var uppsatt i en knut och på det var det knutet något slags vitt hårband.
- Godkväll Mr. Nilsen! sade kvinnan.
- Karin, ta hand om den här flickan, Meya Frank. Ge henne ett bad och något att äta. Visa henne sedan till hennes rum och ta fram rena kläder till henne och se vad som går att göras åt hennes gamla, sa Mr. Nilsen till kvinnan som verkade heta Karin.
Karin gjorde allting som Mr. Nilsen gett henne order om. Medan’s Meya hade legat i ett varmt skumbad hade Karin lagat mat och lagt rena sovkläder på sängen i det gigantiska ’‘gästrummet’’ på andra våningen. När Meya hade tagit på sig dom rena kläderna och lagt sina gamla ovanpå sängen, kom Karin in med en bricka. Hon ställde ner den på ett fingjort, runt bort bredvid sängen. Karin gick ut från rummet igen och Meya kollade nyfiket in maten. Stekt ägg, två bullar med en massa mat inuti, en kopp och ett glas med någon röd lila dricka. Karin kom tillbaka med en kanna som hon hällde upp något vattenaktigt i koppen med.
- Önskas det något mer? frågade Karin.
- Mer? Detta är mer än vad jag brukar äta på en vecka!
Meya skrattade förtjusande och Karin log mot hennes uppskattning.
- Vill Ms. Frank ha mjölk eller socker till sitt te?
Meya studerade sina tallrikar och glas förvånat. Sedan log hon lite generat.
- Jag vet inte riktigt... Jag har aldrig smakat på te förut.
Karin log och neg innan hon for ut ur rummet igen. Hon hälsade godnatt och stängde den stora dörren sedan efter sig. Meya åt glupskt upp all maten och allting smakade bättre än vad hon trott, rent av ljuvligt. Meya lade sig sedan till ro för att sova. Den stora sängen var otroligt bekväm och kuddarna och täcket var gjorda av silkestyg. Hon föll snabbt i sömn och drömde underbara drömmar under hela natten.
På morgonen när Meya vaknade låg det helt andra kläder åt henne på en stol som stod intill väggen. Meya gick fram till den, lyfte upp den och studerade den. En röd långklänning av sammet med guldsömmar och en stor urringning som gick långt ut på axlarna. Den hade en smal midja med smala långa armar och nederdelen var lite mer lös. Meya bytte om och gick sedan försiktigt ut ur rummet. Två steg framför hennes dörr var ett räcke. En bit längre bort var en bred trappa med en röd tjock matta på. Som hastigast öppnas en av dörrarna bredvid och en flicka ett antal år yngre än Meya kommer ut. Hon hade långt blont lockigt hår och blåa ögon. Hennes lugg nådde ner till ungefär hennes ögonbryn och hon hade ett brett leende. Hon lade uppmärksamhet mot Meya och studerade henne från topp till tå samtidigt som hon log stort.
- Hej, du måste klart vara Meya? Åhh titta på dig! Du är ju mer vacker än vad Mr. Nilsen beskrev dig! skrattade hon.
Flickan gick fram till Meya och tog tag i hennes hand. Hon tog med sig Meya ner för trapporna och mot ett annat rum.
- Förresten, du kan kalla mig Rose.
Rose log mot Meya som log tillbaka. Väl inne i det andra rummet var det ett bord. Ett långt bord med många stolar, troligen var detta som en slags matsal. På bordet var det fullt med olika fat och brickor med miljontals olika maträtter. Det fanns även en massa kannor och bringare med likadan röd lila dricka som smakade sött som Meya fått igårkväll. Rose tog en tallrik från en av högarna och började lägga upp mat åt sig själv.
- Skall inte du ha någon mat, Meya?
Meya vaknade till. Dags att beté sig som vanligt folk, tänkte hon medans hon tog upp mat på tallriken. Precis samma matsorter som Rose valde. Inte visste väl Meya vad sådan här mat hade för smaker. När dom lagt upp mat på tallrikarna, följde Meya med Rose ut som gick ut på en liten veranda. Verandan hade ett sött, runt bort med tre stolar till och ett parasoll som stod lutat och gav bordet lugn skugga. Rose satte sig ner och visade för Meya att hon kunde sätta sig på stolen bredvid. Dom åt under tystnad och när dom ätit upp, reste sig Rose upp, och bara gick iväg.
- Skall du inte ta undan disken, så vi kan diska den? frågade Meya försiktigt.
Rose vände sig om och log.
- Meya lilla, det tar arbetarna hand om. Vi behöver inte bry oss om det.
Meya lade till märke hur hon uttalade ordet arbetarna, hon hade ju inte hunnit berätta att hon också hade jobbat som en sådan där arbetare. Rose fortsatte att gå och Meya följde efter henne. Dom gick in igen och när dom kom till hallen, som var otroligt stor, var dom inte ensamma som förut. Där satt tre barn och lekte på golvet. En såg ut att vara 8, dom andra var kanske 3 och 5. Rose log brett när hon lade märke till dom små barnen.
- Den äldsta av dom, Johan, är 9 och dom andra, Erik och Juliet, är 6 och 3.
Meya studerade dom små barnen. Erik hade glasögon och blont kort hår, hans lillasyster Juliet hade lika blont hår med massa korkskruvar i. Johan var helt annorlunda, han hade inte lika blåa ögon som sina syskon, han hade mörkbruna och svart hår men alla barnen hade samma ansikte som sin far, Mr. Nilsen.
- Och det där, det är Edmund, sade Rose med en förtjusning och nickade mot en man som stod i trappan.
Edmund var inte alls lik sin far. Han påminde Meya om hon själv, samma ansiktsdrag och lika brunt hår. Meya kände en ilning längs ryggraden, hur kan två främlingar vara så lika varandra?
Edmund gick ner för trappan med sin ena hand på räcket som gick längs trappans gång. När han kom ner gick han fram till Rose och Meya. Han tog Meya’s hand och kysste den samtidigt som hade bugade sig.
- Trevligt att råkas, Mrs. Frank.
- Ms. Frank, rättade Meya generat. Det är Ms. Frank.
Edmund log och släppte hennes hand mjukt.
- Edmund, nu skall jag bara låna Meya ett tag. Kom Meya, så skall jag visa dig vad jag har skapat!
Rose tog Meyas hand och så sprang dom skrattande upp för trappan och in i ett rum som Meya inte hade varit i förut. I rummet fanns det en massa tyger och olika trådar. Det stod ett bord mitt i det gigantiska rummet och längs ena väggen var det fullt med olika upphängda klänningar. Rose tog ner en av dom och höll upp den framför Meya. En söt liten ljusblå klänning med vita band här och var. Den hade korta armar och lösa axlar.
- Vad tror du? frågade Rose.
Meya gick fram och höll upp nederdelen i sina händer.
- Jag tycker nog att du skall ta dom här banden och sätta här istället, och sy på det här hållet istället, men för övrigt, är den förtjusande.
Rose log, sedan provade hon att ändra på det som Meya hade sagt åt henne. Det kunde ta en lång tid, så Rose visade Meya sålänge att hon kunde få prova att sy något själv. Meya kände på en massa tyger och garner och skissade sedan upp en underbar klänning på ett papper. Hela förmiddagen sydde dom två flickorna på sina klänningar. Vid lunch hade dom arbetat hårt och Meya hade varit till stor hjälp för Rose’s klänning, så att den var färdig att användas och Meya hade fått mycket beröm av Rose. Meya’s egen klänning hade det också gått bra för, det var en guldaktig klänning med fina band och sytekniker. Rose tyckte om Meya’s klänning mycket och tyckte att hon hade talang, så därför istället för att äta lunch, gick dom in mot stadens affärer. Där skulle Rose visa en massa affärer med tyger och en skräddarbutik där hon kände ägaren. Länge gick dom och tittade i sybutikerna och Meya kände på alla slags tygsorter som fanns. När dom skulle ta sig vidare till skräddarbutiken, hörde dom någon slags protest vid torget. Rose ville helst bara gå förbi, men Meya var nyfiken så dom stannade och såg vad som var på gång. Två män stod och skrek på varandra, den ena var en präst, som stod och skrek om att dom skulle fortsätta att gå till kyrkan för att få bli frälsta och få komma till himlen. Den andre mannen, som Meya inte riktigt förstod vad han var för något, försökte förklara att folket inte alls måste gå till kyrkan och att dom istället måste gå emot kyrkan, bönderna arbetade 70 till 80 timmar i veckan och söndagen var deras enda lediga dag då dom kunde vila, skulle dom verkligen gå till kyrkan då? Meya höll med.
En liten bit längre bort stod tre kvinnor och sjöng om sina eländiga liv och sålde apelsiner. Rose tyckte att det var obehagligt så hon drog med Meya iväg från allting. Men Meya såg över sin axel när dom gick och skådade då en länsman som hotade den mannen som skrek om rättvisan. Men som tur var kom mannen undan och slutade därför att protestera. Då vände sig Meya om så att hon såg framför sig istället. Vid slutet av gatan låg den en affär som såg ut att vara den som Rose hade pratat om. När dom klev in genom dörren ringde en liten klocka och mannen bakom bordet såg upp. När han såg Rose sken han upp.
- Goddag Ms. Frank! sade han och bugade sig.
- Goddag Mr. Görsen, svarade Rose och neg. Är det okej om vi endast ser oss omkring?
Mr. Görsen nickade och log sedan fortsatte han med sina pappersarbeten som han jobbat med innan dom kom. Meya blev förvirrad. Att Rose hade samma efternamn som Meya men inte som sin pappa förvirrade henne rejält. Rose tog tag runt Meya’s armbåge och ledde in henne i ett rum som låg bakom bordet. Där inne var det en massa förtjusande klänningar och ännu fler tyger. Helt plötsligt kom Mr. Görsen in och hälsade att det var någon som sökte Rose. Vi gick båda ut och där var en kvinna.
- Rosaline, var har du varit?
Kvinnan lade märke till Meya och log som hastigt. Men Meya var på helt andra tankar, hette Rose Rosaline igentligen och Frank i efternamn? Var det bara en slump eller vad var det som pågick här igentligen? Är Rose, eller Rosaline, den efterlängtade systern som Meya tänkt på i dom senaste 9 åren och är den främmande kvinnan framför henne hennes mor Hellen? Rosaline tog över tystnaden i rummet.
- Mamma, detta är Meya Frank. Meya, detta är min mor Hellen Frank.
Hellen fick en rynka mellan ögonen och gick sakta mot Meya som av rädsla backade. Men det brydde sig inte Hellen om, hon fick tårar i ögonen och log när hon gick fram till Meya och lade sina händer på hennes överarmar.
- Ursäkta, men kan någon förklara för mig vad det är som händer, känner ni varandra? frågade Rose och stirrade på dom med en konstig min i ansiktet.
Hellen fick en tår på kinden och svarade Rose,
- Rosaline-gumman, detta är din syster, sade Hellen och tog Meya i sin famn som kramade hårt tillbaka.
Båda grät och Rosaline stod förvånad kvar över det hennes mor hade precis talat om. Mr. Görsen som stått bakom sitt bord suckade över det eftersom han inte heller hade någon koll om vad som pågick och försvann in i ett annat rum.
När dom satt i sofforna i vardagsrummet och drack te kom alla svaren och frågorna fram för alla tre.
- Varför skickade du iväg mig, mor? frågade Meya och tittade ner i sin te-kopp.
- Vi hade inte råd för att du skulle bo kvar, och du var den äldsta, förutom Karin och Edmund och Karin var mycket sjuk, och Edmund behövdes här för att ta hand om allt det manliga arbetet, eftersom han var den enda mannen i huset. Du skulle få det bättre i den nya familjen och där skulle du få mat och värme, något som vi aldrig skulle kunnat erbjuda dig.
- Men om ni nu har det så bra nu, varför tog ni inte tillbaka mig?
- För vi hade ett kontrakt med ägarna att du skulle stanna där tills du var 18, vi fick inte ta tillbaka dig innan det, hur mycket vi än ville.
- Ursäkta, men varför har ingen sagt detta till mig? Du tänkte inte att jag hade en till syster kunde vara lite viktigt att veta? Jag är 14år och jag får veta detta först nu?
Meya och Hellen skrattade åt Rosaline’s förvirring. Sedan hade Meya fått berätta allting om gården, om dom som bodde där och hur dom var, hur dom behandlade henne och om hon hade några vänner där. Hon berättade om Eina och Hellen lovade att försöka få tag på någon som kunde söka henne. Sedan berättade Rosaline och Hellen i munnen på varandra om hur allting förändrats så snabbt, från det värsta till allt det här.
- Så om jag förstår det rätt, gifte du dig alltså med en man som ägde detta stället och allting som finns här, och så alla dom andra barnen är mina syskon också, fast vi har olika pappor.
Meya tog en paus och drog ett djupt andetag.
- Men om ni nu hade så mycket pengar, var är Karin? fortsatte hon sedan.
- Karin gifte sig lyckligt, nu har hon jobb och fyra barn. Hon jobbar så mycket med det hon älskar att vi knappt har tid att träffa till henne, skrattade Hellen tillgjort.
Rosaline skakade på huvudet.
- Meya, Karin gifte sig med en man som inte älskar henne alls. Han dricker och är med andra kvinnor, sedan slår han sin riktiga familj i synd för det han gjort. Karin måste jobba hårt som apelsinflicka, eftersom att det är hon som måste betala för all den spriten, alla kvinnor och mat. Tyvärr har hon varken modet eller själen till att lämna honom. Enligt Karin kommer han inte att klara sig ensam, han kommer inte få någon mat eller ha kvar huset dom trängs tillsammans i.
Rosaline skakade sorgset på huvudet och Meya blev förvånad. Karin som hade haft en svår sjukdom som ingen trott kunnat bli botad. Där hände ett tydligen ett mirakel som fick Karin att stå på benen igen. Varför slösar hon då bort sitt liv på ett sånt drägg?
Nästa morgon bestämde sig Meya för att ta reda på var Karin bor och gå dit. Hon packade en korg med mat, dryck, kläder och även en filt. Meya knöt en sjal runt om huvudet och klev ut i den tidiga morgonsolen. På kvällen dagen innan hade hon fått en snabb beskrivning av vägen utav Rosaline som hon följde noga och kom till ett fallfärdigt envåningshus. Runt om huset och en liten, liten trädgård runt om huset satt ett gammalt knähögt staket. Från dörren till huset var det en liten markerad gång och en öppning i staketet. Meya gick in och väl framme vid dörren, knackade hon. En man öppnade som hon kände svagt igen. Bakom hans ena ben kikade en liten flicka fram och Meya log mot det som log tillbaka.
- Vem är du och vad är det du vill? frågade mannen som Meya nu kände igen från kvällen när Eina försvunnit. Mannen var den mannen som tagit Eina med sig.
- Bor Karin här? frågade Meya och låtsades som om ingenting.
Mannen nickade och vände sig in om och ropade på henne. Snart kom det en kvinna springandes med tre barn efter sig. Karin hade sår och blåmärken på alla möjliga ställen på kroppen och ansiktet, men förutom det, var hon vacker. Hon hade brunt mörkt hår med ljusa slingor i och ljust blåa ögon.
- Godmorgon, jag skulle gärna vilja prata med dig, ska vi ta en promenad? frågade Meya och ställde sig åt sidan.
- Mamma snälla gå inte och lämna oss ensamma... gnällde barnen i munnen på varandra och Karin gav Meya en blick som hon fick svar på. Klart att barnen kunde få följa med, bara Meya fick en chans att prata med henne ostört.
Dom promenerade sakta, sida vid sida runt i parken. Barnen sprang skrattande runt omkring dem.
-Du får ursäkta, men jag kan inte lägga dig på minnet. Jag känner igen dig från någonstans, men jag kan inte riktigt placera dig, ursäktade Karin med sina breda skånska. Hur känner vi varandra, om vi nu gör det? Du har inte ens talat om ditt namn, flicka, eller ditt ärende.
-Ahh, suckade Meya. Så dumt av mig, mitt namn är Meya, du må vara Karin Frank?
Karin blev förvånad och spärrade upp sina ögon mot Meya.
- Flicka lilla, kan mitt namn, sade Karin tyst för sig själv.
- Förresten, mitt ärende, avbröt Meya och kom till tanken på Eina. Jag kände igen din man, så jag skulle vilja ha reda på en sak, Karin..?
Karin nickade och visade att det var ok.
- Är det möjligt att du har sett någon annan tös i ditt hem, som ankom för några dagar sedan?
Karin tänkte efter lite och såg ut att vara djupt inne i sina tankar.
- Ja, allt var det en liten mager tös som kom till huset, i Torsdags vill jag minnas. Mörkt, mörkt hår och klara ögon, jo, den flickan kommer jag allt ihåg. Känner du henne?
- Jo, jag känner henne. Eina, heter hon, är hon kvar hos dig och din familj?
- Tyvärr Meya lilla, det kan jag icke svara på. Men såvitt jag vet ligger hon kvar uppe på höbalen.
Meya sken upp. Eina finns kvar och hon finns här i staden!
- Är det möjligt att snälla, rara Karin skulle kunna ta med sig Eina ut? frågade Meya och spärrade upp sina valpögon.
- Jag kan inget lova och bara för att du liknar min försvunna lillesyster skall jag göra vad jag kan.
Meya log inombords, Karin hade alltså inte glömt bort henne. Karin vände sig om och var precis redo att gå iväg för att samla ihop barnen och ge sig tillbaka för att hämta Eina, men Meya tog tag i hennes ärm.
- Jag har med lunch, Karin. Du ser alldeles utsvulten ut. Samla ihop barna så äter vi!
______________________________________________________________________________
Meya fick tillbaka sin Eina som hon tog med till sitt hem. Meya började även umgås med Karin ofta och efter ett par veckor berättade hon sanningen om deras familjerelation. Melker blev tillkallad till staden av Meya och såsmåningom gifte dom sig och flyttade in i ett alldeles eget hus och därefter kunde man verkligen kalla dom en familj, eftersom dom fick 4 barn och en till väntade i Meya’s mage. Så livet rullade på för Meya och hennes liv.
